När jag var i 20-årsåldern så hade jag inte en tanke på att jag en dag skulle bli förälder. Jag trodde att jag hade nått livets pik när jag var ute och festade varje helg och levde rövare med mina killpolare. På den tiden så hade jag inte speciellt mycket ansvar: Jag hade ett lagerjobb som betalade bra men mer än ansvaret att komma i tid hade jag inte. Det gjorde att man inte reflekterade speciellt mycket på livet, samhället och sin livsstil. Men från den dagen då min förstfödde son kom till världen har allt varit annorlunda. När han tittade upp mot mig från sin mammas famn så brast hela jag och jag gick från att vara rädd till ännu vara livrädd.

Ansvaret skrämmer mig varje dag

De som säger att de är trygga i sin roll som pappa ljuger. Jag är i alla fall ständigt orolig och självkritisk och känner att jag jobbar för mycket, blir för arg över småsaker, tittar för mycket på telefonen, inte vet hur jag ska lära mina barn rätt värderingar osv.

Jag vill att mina barn ska leva ett tryggt liv och att de blir bra samhällsmedborgare. Men hur gör jag det? Jag har ju inte alltid varit exemplarisk själv och jag kommer göra misstag. Att vara en pappa är fullt av prestationsångest för mig. Men inte på ett sätt som får mig att vilja ge upp och springa här ifrån. Kärleken tar över. Jag skulle verkligen offra mig själv för mina barn vilken sekund som helst. Men jag måste lära mig att inse att jag inte kommer kunna göra det alltid. Jag kan bara lära dem att vara försiktigt, visa respekt och kärlek. Många har nog bilden att det är mammorna som är “kyckling mammor” men det är en del av machokulturen vi har i samhället idag. Att pappor ska lära sina söner att vara tuffa och starka. Varje kväll när jag ser mina barn sova tyst så förstår jag hur viktiga dem är för mig.